De ekonomiska vindarna har flera områden där de kan nå orkanstyrka. Det handlar om deflationsrisk och en tillväxt som i många länder fått allt svagare fotfäste, framför allt i USA, valutaturbulens, ohållbara ekonomiska obalanser mellan överskotts- och underskottsområden, kinesisk fastighetsbubbla, eurospänningar, där defaultrisken för Grekland, Spanien, eller för den delen för de likaledes problem- och skuldtyngda länderna på EU-kartans östra del, som Ungern, är långt ifrån över. Kombinationen hög arbetslöshet, stora statsfinansiella underskott, med krav på drastiska besparingar, ökar samtidigt de politiska spänningarna och riskerna.

Världens aktiemarknader, inte minst Stockholmsbörsen, repade mod med den nu i stort sett förbisvepta rapportvågen. Börsindex kunde, som i Stockholmsbörsens fall, surfa iväg upp mot årshögsta och försommarens makrobaserade tvivel, eurokris och tillväxtoro, kunde tvingas till reträtt.

Generellt sett var det långt fler börsföretag, inte minst banksektorn, som överträffade resultatförväntningarna än som kom in lägre än väntat. I många fall slogs förväntningarna med råge. Mest handlade det om att den sista resultatraden var mera positiv än förväntat, vilket visar att den privata sektorn är mycket duktig på att kapa kostnader, medan det var långt färre företag som kunde uppvisa motsvarande överraskningar på intäktssidan.

Och det är i detta att försäljningstakten inte har någon högre styrfart, vilket blir uppenbart om man tittar på utfallet för de företag som är mera konsumentinriktade, som Electrolux, som man kunde se tecken på att ekonomin inte mår bra utan snarast hackar sig fram. Den, om inte glitterrosa så åtminstone, lätt ljusblå bild som många företagsledare målat upp av läget kan liknas vid klassiskt säljsnack, som såväl aktieägarna som de egna allt mer jagade organisationerna vill höra.

Men det finns en allt större spricka i synen på vilken riktning ekonomin utvecklas mellan aktiemarknaden, som ständigt jagar nästa lyft, och kreditmarknadens, som har fokus på att inte förlora pengar. Medan aktiemarknaden har börjat prisa in tillväxt och stigande vinster så har kreditmarknaden i allt högre grad prisat in ett deflationistiskt scenario, med Japan som exempel. (Och vilken marknad såg ovädret komma förra gången?)

Mest påtaglig är oron i USA, där tillväxten för det andra kvartalet har fått skrivas ner, där arbetsmarknaden inte förmår generera tillräckligt med nya jobb, där bostadsmarknaden visar nya svaghetstecken, liksom att flera kommuner och delstater närmar sig bankrutt. Detta har fått den amerikanska centralbanken Federal Reserve, Fed, att lägga om kurs. Den tidigare strategin att börja strama åt har övergivits. Nu ska Fed köpa statspapper för de likvider som flyter in när bostadsobligationer och annat som banken köpt på sig förfaller. Det finns flera, som Goldman Sachs och Paul Krugman, som varnar för att detta är för lite och att det finns en påtaglig risk att USA faller tillbaka i recession.

I Europa ser visserligen euroländerna och även Sveriges ekonomi ut att ha piggnat till något samtidigt som stresstesten av banksystemet delvis fyllde sitt syfte, att lugna marknaden. Men det är en tudelad utveckling, där framför allt den exportdrivna norra delen står för lyftet, inte minst med hjälp av en svag valuta. I exportsvaga söder finns problemen kvar och har knappast kommit närmare en hållbar lösning.

Grekland har fått ner sitt budgetunderskott en del, men mycket stora åtstramningar återstår innan landet når balans och frågan hur grekerna ska kunna klara att betala av sin växande skuld är inte löst. Spanien har kvar sitt jättelika privata skuldberg, och även om stresstestet inte gav nådastöten vacklar banksystemet, samtidigt som staten lånar allt mera.

Samtidigt har de ekonomiska obalanserna mellan olika länder åter börjat växa, där exportamfetaministerna Tyskland, Kina, Japan och även Sverige visar växande överskott medan import- och låneheroinisterna, USA, Storbritannien, Spanien med flera åter visar växande underskott. Denna kreditfinansierade tillväxt, som många menar la grunden till finanskrisen, bäddar för nya konvulsioner.

Ovanpå det kommer allt flera tecken på att Kina har pumpat upp en gigantisk fastighetsbubbla, med hjälp av en allt för frikostig kreditgivning. Det finns uppgifter på att uppemot 65 miljoner nybyggda lägenheter står tomma. I Peking ska markpriserna ha niofaldigats sedan 2003 och värdet på den kinesiska bostadsstocken relativt landets BNP är på väg att nå den nivå som Japan låg på i slutet av 80-talet. Sedan sa det poff! För finns den någon gemensam nämnare för de stora finansiella kriserna, som Japan på 90-talet och framåt, USA nu och varför inte Sverige på 90-talet så är det en fastighetsmarknad som har lämnat marken.