En varg går lös i södra Sverige. För en del människor är det blodigt allvar,hundar och smånöt dödas. Ingen människa blir glad av att se sin boskap riven av ett rovdjur.

Många rycker på axlarna och säger så är det i naturen. Djuren högre upp i näringskedjan äter dem som står längre ned. Se sin jakthund tagen av daga av ett rovdjur gör inte ägare glad.

Framförallt är det tvisten med myndigheterna - man är misstänkt om man haft en varg på sina ägor. Handläggarna på länsstyrelsen eller naturvårdsverket kan inte inse att rovdjuret har trängt in på djupt privat område, nämligen brukande rätten till gården, skog och mark. Rätten att föda upp djur som skapar inkomster för den egna gården ifrågasätts.

Vargen är, vad jag kan förstå, inte som kattdjuren ”glädjedödare” - tar livet av djur för jaktinstinktens egen skull. Han dödar för att få föda.

En vän sa till mig ”Kör du på en varg ta dig från platsen utan underrätta polisen. Jag rekommenderar ingen att smita… När polisen kommer till platsen blir du genast misstänkt för vållande till djurets död med pressande förhör och en öppnad förundersökning. Om du gör polisanmälan skall du ovillkorligen ha ringt din advokat och han skall vara på plats när polisen besiktigar olycksplatsen”.

Att köra på en varg är liktydigt med vållande till annans död även om lagterminologin är annorlunda.

Jag ställer mig frågan om vi planterade in vargar på Djurgården som dagligen skaffade sig föda genom att döda kungens får, vad skulle Stockholmarna säga då? Jag vet svaret. ”Stockholm och Göteborg är inga lämpliga platser för rovdjur.”

Men fråga befolkningen i Mora eller Ställdalen, den tycker inte deras samhällen är lämpligt för varg heller.

Då inställer sig frågan: hur skall vi vårda djuren och faunan. Just nu pågår en mycket marginell skyddsjakt på varg vilket gör att stammen växer något. De nya djuren stöts ut ur reviren och måste söka nya revir i anslutning till eller långt bort från det egna området. Dessa djur far illa när de konfronteras med bebyggelse och vägar.

Vargen i Blekinge borde skjutits omgående. Han har där inga sociala kontakter med artfränder och är ute i ett område som inte har den viltkaraktär som krävs för att kunna bilda ett revir, locka ned en hona till sig.

Då är frågan, vem skall ha makten över viltets utveckling? De som begriper det eller de som på sin höjd från ett skrivbord på Naturvårdsverket jagat en fluga?

Mitt svar är enkelt: det skall markägare, jägare och lokala myndigheter ha. Där finns kunskapen hur viltet skall utvecklas. Jag menar, flytta ned jaktvårdsfrågorna till kommunal nivå, låt myndighets- och miljönämnden besluta detta. Behövs samordning kan det ske i kommunförbund och via länsstyrelsen.

S.k älgbyråkrater som med bössan i hand åker från Stockholm till bolagsskogen eller hemskogen för att jaga älg en gång om året ger jag inte mycket för. Att vara jägare, det är att respektera markägare, kunna naturen och ha respekt för det liv man tar av daga.

En svensk jägare är ingen lustjägare utan naturvårdare.

LARS HÅKAN HALLDIN

Brännelund - Eksjö

Av: Redaktionen

Publicerad: 2009-09-10 14:29:41