Anmälan/ recension av filmen män som hatade kvinnor

Författare Stieg Larsson

Filmen och boken förtjänar att återanmälas sedan filmen  gått upp på biodukarna. Filmen tillsammans med boken ger storyn dess rätta profil.

När man läser boken får man osökt känslan att författaren på de 120 första sidorna inte riktigt vetat vart boken skall ta vägen. Är det den korrupte finansmannen Hans Erick-Wennerström som skall vara storyns huvudingrediens. En person som vid första anblick känns som en finansdirektör från skandalen på försäkringsbolaget Skandia eller Ivar Kreuger. Eller skall ett korrupt socialt system med förmyndare, gode män och överförmyndare avslöjas.

Så möter vi familjedynastin Vanger som leder tankarna till många svenska familjedynastier där tragiken varit en viktig ingrediens. Man har hållit ihop för kapitalet men kärleken till varandra har falnat. Det går inte att undvika familjens överhuvud Henrik Vanger har någon av de goda mecenaterna i svenskt finansliv som förebild.

Att den gode mecenatens älsklings barn Harriet  försvunnit ter sig fullt naturligt ingen utom de äkta blodsbanden skall få del av dynastins hemligheter och rikedomar. Men trots allt lyckas författaren leda tankarna åt annat håll.

Mecenaten själv leder tankarna till England och Richard Burton när han reciterar Shakespeare ålderdomligt, korrekt men mycket njutningsbart.

Seriemorden kunde vara en bild av Thomas Kvick innan det avslöjades att han kanske är oskyldig. Rundresan i Sverige ger oss inblick i seriemorden väver en matta av intriger som låter läsarens fantasi komma alldeles fel. Nu är mördaren en galning som är besatt av att förgöra och misskreditera familjedynastin. Men då varför dessa massmord långt borta.

Det som skiljer boken från andra mer urvattnade deckare är att mördaren denna gång inte är en sexualbrottsling utan att grymheterna utförs av någon som är sjukligt men intelligent besatt av dödandet. Utvikningen med massmorden ger boken ett lyft bort från den unkna familjedynastins inåtvända värld

Lisbeth Salander intåg i boken är ett lyft det är här språket utvecklas och handlingen tar fart. Språket blir med ens meddragande. Min association går till Sokrates och Platons försvarstal. Där trots att man vet att det slutar i död om än välmotiverad rent filosofiskt ropar nej nej hela vägen till det bittra slutet.

Författaren har inte Strindbergs fulländade språkbehandling och förmåga med språkets form och lekfullhet dra läsaren vidare genom Bokan Detta språk är snarare till en början en bäck som fördämts sedan blir det en porlande vårbäck och utvecklas till en strid fors där varje ord drar i läsaren. Varje mening fylls av frågan vad står i nästa mening.

Lisbeth Salander känns som bokens huvudperson någon som författaren har som sitt kärleksbarn. Tar till sig på samma sätt som mecenaten söker sin guddotter som försvunnit

Lisbeth Salanders söndertrasade liv sjunker än djupare ned då hon möter sin nye förmyndare en bottenlös tyrann ett bevis på mänsklighetens ruttenhet när det är som värst. Man får associationer till tragiken i Österrike trots att det utspelades senare än boken kom till.

Jag måste i detta sammanhang citera Henning Mankell som sagt ”hur jävligt ”jag än beskriver intrigen och grymheten blir verkligheten ändock värre.

Boken är välgörande den trasslar inte in sig i polisiärt arbete och skiljer ut sig av att det inte är en polisdeckare. Polisarbete är trist och inte lämpat att skrivas om i böcker.

Lisbeth Salander trots att hon är kvinna, svensk och ett olycksbarn har drag av den hårdkokte Mickey Spillane när han är som bäst.

Frågan man ställer sig hur kan vilddjur som far och son Vanger bli så grymma, sadistiska och perversa. Är det något författaren själv skapat eller har han hämtat inspiration från verkligheten. Svar på den frågan får vi aldrig då författaren är död.  Kanske verkligheten en dag överträffar dikten.

Försöken att beskriva Lisbeth Salander okänslighet och hårdkokt het inför Henry Vangers död i en brinnande bil är skickligt skrivit men det är  trots allt då som hennes resa tillbaka till godheten uppstår. Detta gör författaren mycket skickligt.

Slutet av filmen/boken kanske har klara naivistiska drag allt skall ha en "Happy end". Lisbeth Sahlander intrång via data i den rike finansmannen Henrik Wennerströms dokument samt insamlande av nödvändiga dokument för att dels rentvå Mikael Blomqvist och dels visa att journalisten hade rätt är lite av Jan Guillous  Coq Ruhge .  Slutet gott allt gott. Däremot att hon stjäl en lämplig dusör och lever de goda dagarna… det förtar lite av bokens övrigt rätt fantastiska intrig. Det blir på de sista sidorna fritt fall

 Det som kittlar läsaren hur kommer Harriets roll bli i dynastin. Utlöser det inte nya konvulsioner där ondskan återigen blommar.

Slutsatsen Lisbeth Salander jävlas man inte med samtidigt som boken vädjar till läsaren ge dig till tåls hon kommer blomma ut Boken är läsvärd filmen värd att njuta hemma i soffan till ett ädelt vin och en bit ost.

Eder läsande iakttagare.

Lars-Håkan Halldin